Humor som sköld och strategi – när skämtet hjälper och när det döljer

Fyra sätt att använda humor

Psykologen Rod Martin och hans kollegor tog 2003 fram ett frågeformulär, Humor Styles Questionnaire, som mäter hur människor använder humor i vardagen. Det har 32 påståenden, åtta för var och en av fyra stilar:

• Affiliativ humor – att roa andra och göra det lättare att vara tillsammans. Skämtet bjuder in.
• Självförstärkande humor – att behålla en humoristisk syn på tillvaron när den är svår, och använda den för att hantera stress.
• Aggressiv humor – sarkasm, pikar och skämt på någon annans bekostnad.
• Självförnedrande humor – att skämta överdrivet på egen bekostnad, för att bli omtyckt eller för att slippa det som känns.

Stilarna skiljer sig åt på två sätt. Humorn kan vara riktad mot relationerna eller mot en själv, och den kan vara vänlig eller skadlig. Den affiliativa och den självförstärkande stilen är de vänliga varianterna. Den aggressiva och den självförnedrande är de skadliga – den ena skadar andra, den andra en själv.

Det intressanta är den fjärde. Självförnedrande humor kan se ut som självdistans, och den får ofta andra att skratta. Men i Martins beskrivning ingår också det han kallar defensivt förnekande: att skämta för att slippa erkänna vad man egentligen känner.

När humorn hjälper

Psykiatern George Vaillant, som under lång tid ledde Grant-studien vid Harvard – en studie som följt en grupp män genom vuxenlivet – räknade humor till de mogna försvaren. Det är de sätt att hantera det svåra som psykiatrins diagnosmanual DSM-IV placerar på den högsta, mest anpassade nivån, tillsammans med bland annat altruism, sublimering och förutseende. Tanken är att humorn låter en se det svåra utan att bli överväldigad av det.

Det finns experimentellt stöd för att det spelar roll vilken sorts humor det är. Andrea Samson och James Gross lät 2012 deltagare titta på obehagliga bilder och reagera på dem med antingen godmodig eller elak humor. Den godmodiga humorn minskade de negativa känslorna och ökade de positiva mer än den elaka gjorde.

Och när forskarna Martin Schneider, Martin Voracek och Ulrich Tran 2018 sammanställde 37 studier med drygt 12 700 deltagare var mönstret detsamma. De mätte fyra sidor av måendet: självkänsla, livstillfredsställelse, optimism och depression. De vänliga stilarna hängde överlag ihop med bättre mående, med små till måttliga samband. Den självförnedrande humorn hängde ihop med sämre mående. Den aggressiva hade inget samband alls, sett över alla studier.

Två saker är värda att hålla i minnet. Sammanställningen bygger på samband, så den visar inte att humorn orsakar måendet – det kan lika gärna gå åt andra hållet. Och sambanden var små till måttliga. Humor är en resurs, inte en behandling.

När humorn döljer

I kapitlet Humor som sköld och strategi i min bok skriver jag om att höra sig själv skratta till mitt i en berättelse om något smärtsamt. Det skrattet behöver inte vara ett problem. Det kan vara ett sätt att orka säga det.

Men samma skratt kan också göra något annat. När man skämtar om det svåra signalerar man till andra att det inte är så farligt, och ofta tar andra emot signalen. De skrattar med, och ingen frågar vidare. Är det vad man ville är humorn en strategi. Ville man egentligen bli frågad är den en sköld som fungerade för bra.

Det är det som gör den självförnedrande humorn svår att se hos sig själv. Den får beröm, den gör en omtyckt, och den kostar ingenting för stunden. Kostnaden kommer senare, när ingen vet hur man har det, för att man själv har sett till att ingen behöver veta.

Den aggressiva humorn döljer på ett annat sätt. Sarkasmen håller andra på avstånd och låter en säga något kritiskt utan att stå för det. «Det var ju bara ett skämt» är en mening som skyddar den som säger den mer än den som tog emot den.

Varför skölden lockar

Att säga något sårbart rakt ut innebär en risk: att bli avvisad, att framstå som svag, att inte få något tillbaka. Ett skämt tar udden av den risken. Om det tas emot illa var det ju bara på skoj. Hur forskningen ser på den risken – och varför vi bedömer vår egen sårbarhet hårdare än andra gör – står i artikeln om att våga vara sårbar.

För den som är rädd för andras omdöme kan skämtet få ytterligare en funktion. Man säger det nedsättande om sig själv först, så att ingen annan hinner. Om den rädslan styr mycket av vardagen kan det vara social ångest, som går att behandla.

Viktor Frankl, som överlevde koncentrationslägren, beskrev humor som ett av själens vapen i kampen för självbevarelse. Det citatet inleder kapitlet i min bok, och det är en påminnelse om att skölden inte är något fel i sig. Ibland behöver man en. Frågan är om man kan lägga ner den när man inte längre behöver den.

Så tittar du på din egen humor

Målet är inte att bli mindre rolig. Det är att märka vad humorn gör, så att du kan välja. Kapitlet i boken har en övning med en humorlogg. Här är en variant som riktar blicken mot skölden.

1. För en logg i en vecka. Skriv ner tillfällen då du skämtade om något som rör dig själv. Det räcker med en rad: vad samtalet handlade om och vad du sa.

2. Ställ fyra frågor till varje tillfälle:

• Vad hände precis innan jag skämtade? Var det något jag inte ville säga, eller något jag inte ville höra?
• Vem skrattade – och skrattade jag själv, eller bara de andra?
• Fortsatte samtalet efteråt, eller tog det slut?
• Var skämtet på någons bekostnad, min egen eller någon annans?

3. Leta efter mönstret. Kommer skämten i vissa ämnen, med vissa personer eller när någon kommer för nära? Det säger mer än de enskilda skämten.

4. Pröva att säga det rakt en gång. Välj en person du litar på och ett tillfälle där du brukar skämta bort något. Skämta gärna först, om det gör det lättare – och lägg sedan till en mening utan skämt: «Men ärligt talat är det ganska jobbigt.» Lägg märke till vad som händer i samtalet.

5. Behåll det som hjälper. Den humor som gör en tung dag lättare, som du delar med andra och som inte är på någons bekostnad, är inget att träna bort. Den är något att vara rädd om.

När det är mer än så

Galghumor om det mörka är en sak. Men om skämten har blivit det enda sättet att prata om hur du mår, eller om det du skämtar om är att du inte orkar, kan det vara ett tecken på något som behöver mer än en logg. Då är vården rätt första steg.

Hur jag arbetar med det

I coachningen kan humor få vara med – den är ofta ett bra sätt att prata om det som är svårt. Men vi kan också titta på när den tar över, när ett skämt kommer i stället för något du egentligen ville säga. Vi letar efter de tillfällena, och prövar vad som händer när du låter bli att skämta bort dem.

Det viktigaste

Om du bara tar med dig en sak: titta på vad som händer efter skämtet. Fortsätter samtalet och blir ärligare har humorn hjälpt. Tar det slut, och känner du lättnad över att slippa, har den skyddat dig från något.

Båda sorterna har sin plats. Men det är bara den första du behöver ha kvar när du inte längre är rädd.

Källor

• Martin, R. A., Puhlik-Doris, P., Larsen, G., Gray, J. & Weir, K. (2003). Individual differences in uses of humor and their relation to psychological well-being: Development of the Humor Styles Questionnaire. Journal of Research in Personality, 37(1), 48–75.
• Schneider, M., Voracek, M. & Tran, U. S. (2018). «A joke a day keeps the doctor away?» Meta-analytical evidence of differential associations of habitual humor styles with mental health. Scandinavian Journal of Psychology, 59(3), 289–300.
• Samson, A. C. & Gross, J. J. (2012). Humour as emotion regulation: The differential consequences of negative versus positive humour. Cognition and Emotion, 26(2), 375–384.
• Vaillant, G. E. (2000). Adaptive mental mechanisms: Their role in a positive psychology. American Psychologist, 55(1), 89–98.
• Martin, R. A. (2007). The psychology of humor: An integrative approach. Elsevier Academic Press.
• Frankl, V. E. (1984). Man's search for meaning. Simon & Schuster. (Originalet utkom 1946.)
• Glännström, M. Välmåendecoach — För en ljusare framtid, kapitel 33: Humor som sköld och strategi.

Mvh Mikael GlännströmVälmåendecoach, författare och pappa till två